alltomrelationer.blogg.se

Senast igår hade jag en diskussion med en kille som bestämt hävdade att om man inte spelade lite svår i början utan var "för på" så kommer den andra personen tappa intresset. Då försvinner ju spänningen och man tröttnar!

 

Är det sant?

 

Ni ska veta en sak, är det någon som spelat spel för att bibehålla någons intresse så är det jag. Jag satt och analyserade allt, väntade med att höra av mig fast jag egentligen ville, spenderade en kvart på att skicka iväg det perfekta smset och viktigast av allt, aldrig ge av mig själv känslomässigt förrän killen i fråga hade ''förtjänat'' det. Jag köpte till och med boken ''Get the guy'' som var fylld med strategier och tips på hur du skulle bete dig och vara i olika situationer! haha. (Riktigt pinsamt när någon man dejtade hittade den...)

 

Men vad händer egentligen när man gör det? Låt säga att jag lyckas läsa av personen framför mig och anpassa mig efter vad jag tror att han vill ha, vad händer då när det är dags att inleda en relation och jag plötsligt slappnar av och är mig själv? För det vill man ju kunna vara. 

 

Att vara strategisk när man träffar någon funkar. Självklart gör det det om du lyckas ge personen precis vad den vill ha och förväntar sig, men att använda sig av sånt när man dejtar kommer aldrig att göra dig lycklig i längden. För det första för att när du vinner någon på det sättet så kommer personen inte vara intressant för dig längre när du väl fått denne på fall. Anledningen till det är för att det inte är äkta. Alla som jag ''vunnit'' genom att vara strategisk har jag förkastat när jag väl lyckats få människan dit jag ville. Anledning nummer två är att om du inte vågar vara ärlig från början med vem du är och visa det, så kommer du inte att träffa någon som tycker om dig för den du är. Och ja det är läskigt.

Jag brukade anpassa mig mycket (både medvetet och på ett omedvetet plan) efter den jag träffade vilket funkade bra i början. intresset var skyhögt hos den andra personen tills det dalade och slutligen rann ut i sanden varje gång och jag förstod aldrig varför? Har ni varit med om det? 

 

Till slut kom jag till insikt med att det var för att jag inte vågade vara mig själv fullt ut. Och det här var en inlärd strategi som jag inte ens var medveten om! För vet ni, om man inte släpper någon hela vägen fram så gör det inte lika ont om man skulle bli bortvald. Då är det ju faktiskt inte mig de väljer bort, utan den jag valde framställa mig som. Orsaken till att de lämnade var av just den anledningen, det fanns ingen substans i mig, inget djup inget konkret att fastna för. Det blev bara platt och på en ytlig nivå, för de fick aldrig se Emelie.

 

Tro mig. Insikten om det här har gjort under för mig när det kommer till mina relationer. Vet inte hur mycket det här makes sense för er men min poäng med detta inlägget var i alla fall att det aldrig lönar sig att vara något annat än sig själv. Man måste ge för att få, sånna är reglerna. Och vågar man aldrig ge så kommer man aldrig att vinna heller! 

Jag kan lova er en sak och det är att rätt person kommer inte att backa för att ni visar intresse. De kommer inte heller att bli mindre intresserade utan tvärt om! Känner ni något så våga visa det, även om det är tidigt. Det kommer att löna sig i längen. Faller ni på den saken så kan ni hitta någon som uppskattar det och vill ta emot det. Ni kommer heller aldrig igen att behöva vara ledsna på samma sätt för att det inte funkade, för om människan inte vill ha er för allt som är ni, så är det inte rätt person och ni hade inte kunnat göra något annorlunda!

 

Varför skulle ni nöja er med mindre?